10 Jun Stockholm maraton 2016

Här följer ett referat från Stefan Olars som sprang Stockholm Marathon 2016-06-04:

Jag var ledig på fredagen så påbörjade tillsammans med min fru vår färd söderut från Örnsköldsvik mot Stockholm redan på förmiddagen. En start kändes väldigt osäker, hade nämligen vaknat upp dagen innan med ordentlig halsonda och en täppt näsa så en start då kändes långt borta. Provade alla möjliga huskurer för att bli kvitt förkylningen och någon verkade funka då jag åtminstone blev kvitt halsondan även om nästäppan höll i sig. Bestämde mig för att åka ner och försöka beroende på hur det skulle kännas på tävlingsdagen. För att spara på benen så agerade min underbara fru chaufför hela vägen själv på nervägen. Utan AC i bilen och stekande värme så var vi ca 70 mil senare på plats mitt inne i smeten i storstan svettiga och trötta. Vi inackorderade oss hos släkt till Eveline och började prata upp och ladda för morgondagen.

Efter en god natts sömn vaknade jag fortfarande förkyld men ändå i tillräckligt bra slag för att bestämma mig för att starta. Laddade med pastasallad till frukost för att sedan bege mig mot Stockholm stadion. Fru med släkt begav sig ner till Söder Mälarstrand för att därifrån följa loppet och heja fram mig.

Efter hämtat ut nummerlappp så intog jag viloläge i skuggan för att spara på krafterna till loppet. Hittade lite andra trevliga löpare att prata med samtidigt som jag förberedde mig mentalt för kommande loppet. Efter det sedvanliga besöket på bajamajan innan det var dags ta plats i startgruppen. På vägen dit lyckades jag stöta ihop med min kusin och hennes man som också skulle springa. Väl i startgruppen var det trångt och hörde på löparna runtom att de satsade på en tid på över 20min mot vad jag själv satsade på vilket gjorde att man kände sig lite felplacerad. Men på grund av sviktande resultat på sistone stod jag där jag stod.

Loppet startades av löparlegenden och ståhlmannen Kjell-Erik Ståhl och till en början var det ganska trångt då startsignalen ljöd. Fick sicksacka mig fram och gör lite ryck vilket kostade onödig energi men efter ett par km så var jag inne i lunken. Planen var att hålla 3:50min/km-fart så länge det gick men räknade med att det skulle gå långsammare mot slutet med tider upp mot kanske 4:10-4:20min/km. Det gick ganska lätt att hitta rätt tempo och det hölls väldigt bra där km-tiderna varierade endast några sekunder från tänkta tempot. Vid 28km kändes jag stark och tänkte detta kommer att gå vägen. Men en mara är en mara och från att benen kändes urstarka så var det 2-3km senare helt slut. Fick lite energi av frun som stod vid 31km men därefter så var det tunga ben. Strax före Västerbron möttes man av en mäktig löparklack som vrålade och hejade med stora plakat där man bl.a. kunde läsa ”Run like hell” och ”f*ck the bridge” vilket fick en på lite bättre humör i en annat nedgången spiral. Farten vandrade nu upp mot närmare 5min/km och jag insåg att målet och min fars familjerekord skulle bli svårt att slå. Nu handlade det om överlevnad och att inte stanna utan hålla benen springande för att ändå försöka få till en hyfsad tid. Löpare passerade en på löpande band och även om varje km kändes lång så kom målet allt närmare. Sprang till slut i mål på tiden 2:54.22 vilket jag inte var särskilt nöjd med, men sett till att jag två dagar innan vaknat med halsont så var jag ändå nöjd att jag ens kunde genomföra loppet. Även om man inte var så sugen på att springa en ny mara då man kom i mål så har det nu med några dagars vila ändrats och självklart ska familjerekordet slås. Tack alla som var ute och supportade längst banan, ni var toppen!

/Stefan Olars